Kawasaki
När man växte upp var den hårigaste motorcykeln Kawasaki.Att den var snabbast var det ingen som
ifrågasatte.Men det var en slags råhet över Kawasaki som var svår att förklara.En anledning var
väl att andra motorcyklar för det mesta hade båda hjulen på backen ,det gällde inte kaworna.Det första man hörde var det ilskna tvåtaktsknattret,sedan såg man hojen och för det mesta for framhjulet upp i luften när den högre växeln skulle in.
När jag gick femman-sexan var det några killar som körde kawasaki 500 i samhället där skolan fanns.En blå minns jag speciellt,för han brukade komma förbi skolan för att imponera på tjejerna i nian.En grupp av dom mer attraktiva tjejerna var på väg ner mot samhället för att handla godis eller cigaretter.Kawaföraren körde upp jämsides och växlade ner sedvanligt och drog upp hojen på bakhjulet mellan femtio och hundra meter.Efter en stund kom han tillbaka och skulle göra om manövern.Den här gången gick det inte lika bra utan mc,n slog ner i trotoarkanten och spräckte transkåpan.Senare den våren när transkåpan var bytt skulle han göra den andra klassiska Kawamanövern nämligen stå på fotpinnarna lutad över tanken och" burna",som han gjort massor av gånger förr.Problemet var att han hade bytt bakdäck och det nya hade ett avsevärt bättre grepp än det gamla,så hojan drog upp snett igen på bakhjulet och motorcykel och förare rasade i backen ,samt gled väl efter asfalten 25Meter.Nu köpte han en Kawasaki 750 istället.
Mycket bakhjulsåkande med den också.En kväll var han på väg hem med tjejen till hembyn som låg drygt en halvmil från samhället efter en riktig mc-väg med både backar och kurvor i överflöd.Givetvis körde han så fort som möjligt,och i en kurva bar det av vägen rejält.Båda flög av motorcykeln medans hojen averkade ett tallbestånd en avsevärd sträcka rakt in i skogen.Då var det färdigkört ett tag.Dom landade alldeles intill en stubbe relativt oskadda.
Det fanns flera gäng som åkte runt stan på tvåtaktkawor i början av sjuttiotalet.En anledning var väl att bensinförbrukningen var så hög att man höll sig i närheten av mackarna.Vibrationerna gjorde väl också att nöjet med långa resor inte var så stort.När fabriken fyller bly i styret för att minska vibrationerna inser man att hojen är lite speciell. Att ramen var så vek att den flexade vid fullt pådrag,samt att eventuella tidigare omkullkörningar inte förbättrade vägegenskaperna var rätt självklart.
Ett rätt typiskt scenario var att ett gäng var ute och åkte någon Kawaägare skulle stila,men gjorde det på fel ställe,och vid fel hastighet så hojen började vobbla.Ibland gick det att räta upp den igen,tuffingar drog upp den på bakhjulet för att det "kanske"skulle ge sig,men ofta slutade det med en omkullkörning så kompisarna såg gnistorna slå från nitarna på skinnjackan och metalldelarna på hojen som råkade ta i asfalten.För det mesta gick det väl någorlunda bra men många benbrott och slipskador på ben och armar blev det.
Annat som var vanligt förekommande på tvåtaktarna var kedjebrott.Oftast gick det väl bra och kedjan låg som en orm efter hojen,men i bland rullade den sig dubbel och tog med sig hela transmissionshuset,inte billigt.
Men ljudet var väl det häftigaste,och för att förbättra det ytterligare togs insatserna bort vilket påstods höja effekten.Vilket var föga populärt i villaområdena på natten.Men även med original ljuddämpning var dom högljudda och tvåtaktsljudet är något helt annat än vad fyrtaktarna frambringar.