Kawasaki 500 H1F 75

När man var i femtonårsåldern och körde Puch Dakota,diskuterade man olika scenarion när man skulle fylla 18 år och få körkort.En Kawasaki 500 eller ännu hellre en 750 var det optimala på Mc fronten,och i grannbyarna fanns det flera stycken.Drömmen var att äga en typ cheva Impala tillsammans med någon(om inte bensinen var slut som våra kloka politiker sade),sedan åka med en vanlig volvo som bruksbil och köra Kawasaki tvåtaktare när det var fint väder.Egentligen har jag alltid tyckt att japanska fordon är själlösa plagiat med tveksam kvalitet,eller i varje fall nästan omöjliga att reparera eftersom modeller byts ut hela tiden och reservdelar har priser som om dom var gjorda av guld.Iden med Kawaski 500 var någonting annat, en total satsning mot acceleration,att montera en tredje cylinder för att öka effekten,var så bisarrt fantastiskt.Att iden lär vara stulen från crescents utombordsmotor gör den egentligen inte sämre.H1 och H2 är de enda japanska fordonen som har själ.De första årens 500 hade en otroligt vek ram,vilket gjorde köregenskaperna klart spektakulära.1975 hade vikten stigit något eftersom ramen förstärkts,och effekten sjönk någon hästkraft på grund av en effektivare insugsljudämpare,och även avgasbullret sänktes.Men sången är tämligen högljudd ändå.Min 75 inköptes våren 98 och var i ett tämligen slitet skick,även om motorn var påkostad en hel del.Sadeln var helt slut,både vinylen skumgummit och plåten.Vinylöverdrag av originaltyp fanns att köpa från england,skumgummistoppningen reparerades med blandannat diskställsunderlägg i tunt skummgummi.Plåten var bara att blästra och svetsa,problemet var att den var så tunn.Resultatet blev dock över förväntan.Vid första provkörningen upptäckte jag att hojen saknade bakbromsar,så nya backar beställdes samtidigt med sadelöverdraget.Lackeringen var nästa problem,det finns ju inga bra färgkartor,och lacken är någon slags Candy Apple.Så det blev att köpa en candy apple färgkarta och jämföra med lacken under en av 500 dekalerna.Jag och försäljaren diskuterade fram och åter om jag skulle satsa på orignalbasfärg (som jag har för mig var silver)eller den som verkade stämma bäst mot färgkartan en lite rödlila färg.Jag köpte den rödlila,men slutfärgen blev inte riktigt vad jag önskade utan lite för mycket rött i.Men på håll ser den väldigt original ut,och i och för sig verkar brunfärgen skilja sig väldigt mycket på fabrikslackerna också. vad som avviker är att styret är lite för lågt,ett så kallat tt styre,dessutom fattas bakskärmen av någon outgrundlig(haha)anledning.Hojen körs väldigt sparsamt,roligast är väl att kicka igång den när man har besök i garaget,och erbjuda en provtur till någon 50 taggare,eftersom dom för det mesta vet vad det rör sig om och avstår.Prestandan är väl inte extrem mot för dagens motorcyklar,men lika lätt fram är inga nya hojar.Men hur snabba är dom egentligen?,tja det sägs att en 500 med expansionspipor höjer effekten från drygt 59 hästkrafter som originalet uppges ge till mitten av de sjuttio,alltså samma nivå som kawasaki 750 som påstods ge 71 hästkrafter(dock är ju bottenvridet helt överlägset på 750).En Kawasaki H2 750 var lika snabb som en Kawasaki 1000 fyrtaktare,som ju var dokumenterat snabbare än Kawaski 900, som ersatte 750 och påstods ha 82 hk.På strippen gjorde en standard rå 500 höga tolvor,med en toppfart på över180( i försäljningsbroschyren står 12,4 sek kvartsmilen200 km/h),750 gjorde låga tolvor och toppade drygt 190(i försäljningsbroschyren 12,0 på kvarten,och 203 km/h i toppfart).Visst toppfartsmässigt är nya hojar klart överlägsna,men det är vid trafikljuset det gäller,och där är tvåtaktstrepipen fortfarande med.74-75 är väl egentligen samma hoj,det är lacken som skiljer.76 kom KH500 som är en avkönad variant på 52 hästar ungefär,mest beroende på bättre ljudämpning,och lägre kompression.På den måste man hjälpa till med kopplingen för att få upp den på bakhjulet,mesigt.

 

 

Ute i sin rätta miljö